För några år sedan bestämde jag mig för att aldrig mer läsa något mer av Joyce Carol Oates. Jag tyckte att hennes romaner hade samma uppbyggnad med flickor i collegemiljö och ointressanta intriger och mekaniska berättarstrukturer. Men för något år sedan rekommenderade en kär vän mig att läsa En dödgrävares dotter. Jag blev både fast i boken och fascinerad av hela berättelsen. En dödgrävares dotter är en oerhört intressant historia om en judisk familj efter Andra världskriget som försöker dölja sitt judiska ursprung, men sanningen kommer tillslut ikapp. Här visar JCO en genialisk förmåga att bygga en roman som trots sina över 600 sidor aldrig blir långtråkig utan JCO hittar nya trådar som håller läsaren på spänn genom hela boken. Jag ändrade därmed min uppfattning om JCO.
På bokrean i februari köpte jag JCO Dagbok 1973-1982. Jag måste först erkänna att jag tycker om att läsa dagböcker och så fort jag kommer över en intressant persons dagbok läser jag den. När JCO dagbok kom ut för några år sedan blev boken kritiserad för författarens brist på att utlämna sig själv och att den var något opersonlig så jag skyndade mig inte precis att läsa den. Men nu har jag både köpt den och börjat läsa den. Redan inledningsvis står det att dagbokens syfte inte är att vare sig smutskasta eller baktala någon vilket jag tycker är ett sympatiskt drag.
Nu när jag har kommit halvvägs tycker jag att dagboken är en starkt nöje att läsa och bilden jag hade av JCO som en kylig mekaniskt skrivande människa har ändrats. Dagboken vittnar om en person som är beläst och nöjd med sitt liv. Hon vill inte vika sitt liv åt barn och hushållsbestyr utan ett liv åt konsten. Hon är lyckligt gift med Ray och väldigt ofta skriver hon om hur bra de har tillsammans och hur lycklig hon är över sitt liv och det liv hon lever, blandat med filosofiska reflektioner. Hon jobbar oerhört mycket både med universitetsundervisning och med sitt skrivande som inte helt förvånande tar upp större delen av hennes tänkande. Hon skriver också om hur hon arbetar fram en roman och hur hon tänker kring personer i den och hur de levandegörs. Hon är även en hängiven pianospelare och älskar Chopin.
Jag förstår att jag nog när jag valt att läsa böcker av JCO helt enkelt valt fel böcker.
Jag hittade på Statsmissionen för ett tag sedan Det var vi som var Mulvaneys som lär vara en av hennes bättre böcker. Bellefleur är också en bok som hon själv anser vara en av de böcker hon lagt ner mest tid på.
Har någon läst några av dessa böcker?
Jag ska nog ta en period av Joyce Carol Oates-läsande.
Vad har ni för uppfattning om JCO?