Mitt instängda hjärta - Marie NDiaye

För några år sedan kom Marie Ndiaye ut med Tre starka kvinnor på svenska som handlade om tre vilsna kvinnor och deras relationer och resor mellan olika geografiska områden. För den fick hon det prestigefyllada Concourtpriset..
I Marie Ndiayes senaste bok på svenska Mitt instängda hjärta utspelar sig handlingen i Bordeaux i Frankrike där Ange och Nadia arbetar som lärare på samma skola. De älskar sina jobb och är omtyckta av både elever och kolleger. Plötsligt vänds allt emot dem. Ange misshandlas brutalt och blir sängliggande och det ser ut som alla vänder dem ryggen. En skum granne som de aldrig har gillat tycks vara den enda som står på deras sida och förser dem men god hemlagat oemotståndlig mat.
Livet nystas upp. Ange två döttrar från tidigare äktenskap vill inte heller ha något med dem att göra och inte besöka sin far som ligger halvdöende med stinkande köttsår.
Nadias son har nyligen fått en dotter som hon ännu inte träffat.
Nadia kvävd av sin situation och alla oförklarliga händelser beger sig ut på en odyssé för att möta sitt förflutna, sonen som hon har dålig kontakt med och sin före detta man.
Mitt instängda hjärta är en thrillerartad roman där mystiska och gåtfulla händelser sker. Kylan och den kalla vinden står som motpol till den mänskliga kyla och det obegripliga och skapar en artificiell spänningsförstärkare. Trots att språket flyter på och har ett driv och det är lätt att komma in i historien lämnar den för mig en mängd frågetecken. Varför?

En fördämning mot Stilla havet - Marguerite Duras

I En fördämning mot Stilla havet målar Marguerite Duras upp en bild av Indokina på 50-talet och som dåvarande fransk koloni. En bild ur kolonisatörernas synvinkel som präglas av misär, fattigdom och svårigheter.
En mor, änka och lärare lever med sina två nästan vuxna barn, Susanne och Joseph. Mamman är trött och sjuklig och kämpar för att hålla vattnet efter monsunregnen på en lämplig nivå så att risodlingarna inte översvämmas. Hon har av staten fått en jordlott som visar sig vara obrukbar och strider med banken där hon fått en lån till ockerräntor för att betala sina skulder. Att få pengarna att räcka till till mat och reparationer av huset de bor i är för övermäktigt för den ensamstående mamman som blir sjuk av allt tröstlöst kämpande. Susanne och Joseph vill inget hellre än att lämna mamman och flytta därifrån, en mamma som slår sina nästa vuxna barn i desperation över att livet är svårt att hantera.
En kinesisk förmögen kautschukodlare uppvaktar Susanne men utan större framgång som trots att han är välbeställd och familjen skulle få det betydligt bättre med honom i familjen anser Susanne att han är för ful. Innan hon bestämmer sig för att avsluta relationen ser hon till att få en diamantring av honom vars värde skulle lösa de ekonomiska problem familjen har.
En fördämning mot Stilla havet är en mycket stark skildring av ett liv i ett koloniserat land ur de koloniserades synvinkel där oavsett hur fattigt man lever alltid är respekterad för att man är vit och av fransk börd,
En fördämning mot Stilla havet har kommit ut i nygåva och har självbiografiska drag och påminner mycket om Älskaren.

Idag läser jag...

Marie Ndiaye som för några år sedan kom ut med den kritikerrosade Tre starka kvinnor har i dagarna kommit ut med Mitt instängda hjärta.


Idag ägnar jag mig åt den.

De obotliga optimisternas klubb - Jean-Michel Guenassia

Om ni ska välja en enda bok att läsa i sommar så kan jag föreslå De obotliga optimisternas klubb - Jean Michel Guenassia. Den är en smärre tegelsten på dryga 600 sidor men inte en sidan, en rad eller mening är överflödig. Språket flyter lätt på och glider in i ens medvetande. De obotliga optimisternas klubb är Jean-Michel Guenassias debutbok. Han är  en franskalgerisk advokat.

Handlingen utspelar sig i Paris under kalla kriget på 50-60 talet. Michel som är bokens huvudperson är i gymnasieåldern och för att stå ut med skolan, lärarna och lektionerna sitter han med en uppslagen bok i knät och drömmer sig bort någon annanstans. Hans pappa är en italiensk invandrare som arbetade på fabrik, mamman är dottern till ägaren till den fabrik pappan arbetade på. Något förhållande dem emellan var otänkbart, men när mamman oplanerat blir gravid var det bara att fortsätta relationen och gifta sig. De skaffar sig snart ett barn till, Michel, så att det skulle se ut som en hel kärnfamilj.
Familjen blir aldrig helt lycklig tillsammans även om allt fungerar, men när storebror Frank ger sig ut i franskalgeriska kriget och tvingas desertera efter att dödat en korpral som han inte sympatiserade med, då sätts hela familjen på prövning. Föräldrarna skiljs.
Michel flyr in i en annan värld, böckernas och besöker en bar i Paris där ett gäng östeuropéer spelar schack. De kallar sig de obotliga optimisterna. Där möter Michel ett gäng personer som på olika sätt lämnat eller flytt från sina länder undan förtryckarregimer. Deras öden berättas genom hela boken och Michel involveras i detta på ett mycket subtilt sätt.
Det här är en bok som är så bra och handlar om så mycket som trots att den utspelas på 50-60-talet känns aktuellt än idag; värderingar, flykt från regimer där man förskjuter oliktänkande, kärlek över gränserna.
Detta är Jean-Michel Guenassias debutbok, men en önskan han skriver fler böcker kan man hoppas på för  De obotliga optimisternas klubb är en av det bättre böcker jag läst på väldigt länge.

Vi ses på Place de la Sorbonne - Justine Lévy

Självbiografiska romaner om dysfunktionella familjer har getts ut i mängder under de senaste åren, med varierande kvalitet må jag säga. Nu är inte sådana här BOATS böcker min favorit genre och jag försöker undvika dem. Men Vi ses på Place de la Sorbonne - Justine Lévy är ett undantag.
Louise sitter på ett café i Paris där hon har bestämt möte med sin mamma. I väntan på att mamman ska komma beställer hon in en kaffe och börjar tänka på sin mamma och sin barndom.
Mamma kommer inte och hon beställer in något att äta. Hennes minnen av mamman är att hon är allt annat än hur en god mor ska vara. Hon är oberäknelig, nyckfull, lever ett bohemiskt liv bland människor som lever oorganiserade liv med ströjobb och droger. Hon byter ofta män och där emellan har hon kvinnor. Men Louise slutar aldrig att hoppas att hennes mamma en dag ska bli som en mamma ska vara och sätta sitt barn i fokus och inte sig själv.
När eftermiddagen lider mot kväll och Louise inser att mamma inte kommer att dyka börjar hon istället att skuld belägga sig, att hon inte varit en tillräckligt bra dotter för sin mamma. Om hon hade varit annorlunda så hade mamma säker kommit till deras möte.
Vi ses på Place de la Sorbonne är en sorglig berättelse över en mamma som inte tar sitt föräldrar ansvar och över dotterns ovillkorliga kärlek till henne, över att man som barn aldrig sluta att hoppas på att vara både älskad och önskad.
Den här boken skrev Justine Lévy hon var 20 år och med tanke på hennes ringa ålder är språket moget och stilistiskt säkert. Ofta i den här typen av böcker där historien är självupplevd radas anektoter  upp efter varandra, en ena värre än den andra och att läsdrivet ligger i att hitta ännu hemskare händelser på nästa sida, men i den här romanen finns inte det spekulativa sensationslystna utan en varm berättelse om en mor som inte funnits tillgänglig och hoppet som alltid finns.