Jag har svårt att tro att man kan förstå helheten och Louise relation till sin mamma om man först inte har läst Vi ses på Place de la Sorbonne, läs min recension här, innan man läser En ovärdig dotter. Om den boken som Justine Lévy skrev när hon var 20 år handlar om att berätta om sin mammas brister och nästan hänga ut henne så handlar En ovärdig dotter mer om en försoning av den mamma som hon hade och ett accepterade över hennes ofullkomlighet.
En ovärdig dotter av Justine Lévy är en fristående fortsättning på Vi ses på Place de la Sorbonne. Louise är nu vuxen och ska själv snart få sitt första barn. Alice den hopplösa, nyckfulla mamman ligger nu på sjukhus döende i cancer. Nu inför mammans stundade död ser Louise tillbaka på mamman med ett slags accepterande över hur hon var i sitt bohemiska oberäkneliga sätt och hur hon misskötte att ta hand om sin dotter, men hon är ju trots allt mamma, Louise enda mamma med alla sin fel och brister. Hon hade ju så många goda sidor också.
Alice mamma dör och hon befinner sig i ett emotionellt förvirringstillstånd. Hon ska själv ha barn och har precis tagit farväl av sin mamma. Hur ska hon kunna ta hand om sitt barn när hennes mamma inte klarade av det är frågor som upptar Alice.
Det enda mamman lämnar efter sig är en välanvänd och utsliten adressbok som förutom telefonnummer också innehåller urklipp, tidningsartiklar med personliga understrykningar, papperslappar med anteckningar.
Varje telefonnummer och anteckning dissekeras för att försöka hitta svar och få ihop bilden av den mamma som inte var som andra mammor. Ur adressboken med dess anteckningar och lappar gestaltas mamman och hennes karaktär och liv.
En varm skildring över sorgen och tomheten efter en mamma som inte var som mammor brukar vara mest men dock en mamma och hur man kan fortsätta att leva när hoppet om en förändring tagit slut och om hur man själv ska ha samvete att fortsätta att leva och klara av att ta hand om sitt eget barn.
söndag 11 december 2011
lördag 10 december 2011
Vi ses på Place de la Sorbonne - Justine Lévy
Självbiografiska romaner om dysfunktionella familjer har getts ut i mängder under de senaste åren, med varierande kvalitet må jag säga. Nu är inte sådana här BOATS böcker min favorit genre och jag försöker undvika dem. Men Vi ses på Place de la Sorbonne - Justine Lévy är ett undantag.
Louise sitter på ett café i Paris där hon har bestämt möte med sin mamma. I väntan på att mamman ska komma beställer hon in en kaffe och börjar tänka på sin mamma och sin barndom.
Mamma kommer inte och hon beställer in något att äta. Hennes minnen av mamman är att hon är allt annat än hur en god mor ska vara. Hon är oberäknelig, nyckfull, lever ett bohemiskt liv bland människor som lever oorganiserade liv med ströjobb och droger. Hon byter ofta män och där emellan har hon kvinnor. Men Louise slutar aldrig att hoppas att hennes mamma en dag ska bli som en mamma ska vara och sätta sitt barn i fokus och inte sig själv.
När eftermiddagen lider mot kväll och Louise inser att mamma inte kommer att dyka börjar hon istället att skuld belägga sig, att hon inte varit en tillräckligt bra dotter för sin mamma. Om hon hade varit annorlunda så hade mamma säker kommit till deras möte.
Vi ses på Place de la Sorbonne är en sorglig berättelse över en mamma som inte tar sitt föräldrar ansvar och över dotterns ovillkorliga kärlek till henne, över att man som barn aldrig sluta att hoppas på att vara både älskad och önskad.
Den här boken skrev Justine Lévy hon var 20 år och med tanke på hennes ringa ålder är språket moget och stilistiskt säkert. Ofta i den här typen av böcker där historien är självupplevd radas anektoter upp efter varandra, en ena värre än den andra och att läsdrivet ligger i att hitta ännu hemskare händelser på nästa sida, men i den här romanen finns inte det spekulativa sensationslystna utan en varm berättelse om en mor som inte funnits tillgänglig och hoppet som alltid finns.
Louise sitter på ett café i Paris där hon har bestämt möte med sin mamma. I väntan på att mamman ska komma beställer hon in en kaffe och börjar tänka på sin mamma och sin barndom.
Mamma kommer inte och hon beställer in något att äta. Hennes minnen av mamman är att hon är allt annat än hur en god mor ska vara. Hon är oberäknelig, nyckfull, lever ett bohemiskt liv bland människor som lever oorganiserade liv med ströjobb och droger. Hon byter ofta män och där emellan har hon kvinnor. Men Louise slutar aldrig att hoppas att hennes mamma en dag ska bli som en mamma ska vara och sätta sitt barn i fokus och inte sig själv.
När eftermiddagen lider mot kväll och Louise inser att mamma inte kommer att dyka börjar hon istället att skuld belägga sig, att hon inte varit en tillräckligt bra dotter för sin mamma. Om hon hade varit annorlunda så hade mamma säker kommit till deras möte.
Vi ses på Place de la Sorbonne är en sorglig berättelse över en mamma som inte tar sitt föräldrar ansvar och över dotterns ovillkorliga kärlek till henne, över att man som barn aldrig sluta att hoppas på att vara både älskad och önskad.
Den här boken skrev Justine Lévy hon var 20 år och med tanke på hennes ringa ålder är språket moget och stilistiskt säkert. Ofta i den här typen av böcker där historien är självupplevd radas anektoter upp efter varandra, en ena värre än den andra och att läsdrivet ligger i att hitta ännu hemskare händelser på nästa sida, men i den här romanen finns inte det spekulativa sensationslystna utan en varm berättelse om en mor som inte funnits tillgänglig och hoppet som alltid finns.
En bok svår att vara utan i dessa dagar
Det finns ingen som Monika Ahlberg som kan skapa sådan fantastisk julstämning på matborden. Med gamla klassiker som får en modern touch och blandas med nya smakbrytningar och nya innovativa maträtter.
Monikas Jul är en bok som jag bläddrar i och inhämtar inspiration till advent och jul.
Monikas Jul är en bok som jag bläddrar i och inhämtar inspiration till advent och jul.
Idag blev det "världens godaste lussebullar" till eftermiddagsteet och lässtunden.
fredag 9 december 2011
Förkylning och Houllebecq
Min regäla förkylning vill inte ge med sig. Däckad nu på fjärde dagen har jag hittat en ny vän att ha vid min sida.
Michel Houllebecq - Kartan och landskapet. Den kontrovesielle Houllebecq som jag inte alltid är överens med men ändå inte kan låta bli att läsa.
Michel Houllebecq - Kartan och landskapet. Den kontrovesielle Houllebecq som jag inte alltid är överens med men ändå inte kan låta bli att läsa.
Kura skymning - Josefin Roos
Tre barn växer upp i en fjälldal i norra Sverige. De går i skolan tillsammans. Som vuxna tappar de kontakten med varandra. Det är Rask, Norrman och Bet som är huvudpersonerna i Kura skymning av Josefin Roos. Det är inga glada, nöjda personer vi möter utan tyngda över hur livet farit illa med dem på olika sätt. Efter skolgången skingras de och utvecklas åt olika håll. I bokens nu har alla tre barn i åtta årsåldern . Barnen börjar ha låtsas kompisar och rita teckningar med otäcka motiv alla tre samtidigt.
Vid en klassåterträff återses Rask, Norrman och Bet. Återföreningen är inte munter och en bakomliggande ångest finns i undertonerna. När det tar upp att deras barn leker med samma låtsaskompis förmörknas stämningen och man förstår att något hemskt hände för 28 år sedan och att Angelica som dog då har kommit tillbaka som ett spöke.
Josefin Roos skapar redan från början en stämning genom att beskriva livet i fjälldalen och de personer som bor där, karga, inneslutna, missnöjda, tristessen av att bo i ödemarken i detta fjällandskap. Bara en person som varit i dessa trakter kan måla upp detta landskap med dess färgskiftningar och nyanser på ett målande och trovärdigt sätt som Josefin Roos gör.
Dessvärre tappar romanen lite efterhand när Josefin Roos förklarar istället för gestaltar och lämnar lite åt läsaren att själv förstå. Med de ibland något platta klicheartade metaforer förlorar romanen sitt syfte som en modern spökhistoria att suggestivt bygga upp en stämning som håller läsaren på spänn.
Språket lyfter inte riktigt utan är stramt, korrekt utan nyanser.
Jag kommer på mig själv flera gånger underläsningen att jag retar mig på några ordval. Är verkligen en midsommarstång välklädd?
Det här är en mörk historia om att man aldrig kan springa ifrån sitt förflutna
Vid en klassåterträff återses Rask, Norrman och Bet. Återföreningen är inte munter och en bakomliggande ångest finns i undertonerna. När det tar upp att deras barn leker med samma låtsaskompis förmörknas stämningen och man förstår att något hemskt hände för 28 år sedan och att Angelica som dog då har kommit tillbaka som ett spöke.
Josefin Roos skapar redan från början en stämning genom att beskriva livet i fjälldalen och de personer som bor där, karga, inneslutna, missnöjda, tristessen av att bo i ödemarken i detta fjällandskap. Bara en person som varit i dessa trakter kan måla upp detta landskap med dess färgskiftningar och nyanser på ett målande och trovärdigt sätt som Josefin Roos gör.
Dessvärre tappar romanen lite efterhand när Josefin Roos förklarar istället för gestaltar och lämnar lite åt läsaren att själv förstå. Med de ibland något platta klicheartade metaforer förlorar romanen sitt syfte som en modern spökhistoria att suggestivt bygga upp en stämning som håller läsaren på spänn.
Språket lyfter inte riktigt utan är stramt, korrekt utan nyanser.
Jag kommer på mig själv flera gånger underläsningen att jag retar mig på några ordval. Är verkligen en midsommarstång välklädd?
Det här är en mörk historia om att man aldrig kan springa ifrån sitt förflutna
torsdag 8 december 2011
Influensa och en god bok
I två dagar har jag legat i sängen med influensa. Kraftig feber och i ett dröm-vaken tillstånd och inte vetat vad som är vad. Alltså två dagar utan att läsa så mycket som en rad. Ibland kan det vara behagligt att vara lite sjuk och bara ligga i sängen och läsa läsa men inte dessa dagar.
Nu börjar livsandarna komma tillbaka och jag har kunnat sträcka ut handen från sängen och greppa en bok. Den får inte vara för tung varken till innehåll eller volym.
Jag hittade Välkommen till den här världen - Amanda Svensson. Den är riktigt roligt och humoristisk med allvarliga undertoner. Amanda Svensson har en enastående förmåga att blanda ungdomligt jargongspråk med ett moget språk där situationer till synes banala intellektualiseras.
Nu börjar livsandarna komma tillbaka och jag har kunnat sträcka ut handen från sängen och greppa en bok. Den får inte vara för tung varken till innehåll eller volym.
Jag hittade Välkommen till den här världen - Amanda Svensson. Den är riktigt roligt och humoristisk med allvarliga undertoner. Amanda Svensson har en enastående förmåga att blanda ungdomligt jargongspråk med ett moget språk där situationer till synes banala intellektualiseras.
måndag 5 december 2011
Tematrio - julklappsönskningar
Denna vecka frågar Lyran oss om vilka böcker vi önskar oss i julklapp.
Min önskelista har varit klar ganska länge eftersom jag sedan en tid tillbaka har köpstopp då är det lätt att istället i fantasin göra önskelistor.
Min önskelista ser ut så här:
Sunset park - Paul Auster
Den önskar jag mig av min man. Jag får den säkert också eftersom han också gillar Paul Auster så kan vi läsa den båda två.
Listan kan göras låååång men det var ju bara tre önskningar....
Min önskelista har varit klar ganska länge eftersom jag sedan en tid tillbaka har köpstopp då är det lätt att istället i fantasin göra önskelistor.
Min önskelista ser ut så här:
Mina kamp 3 - Karl-Ove Knausgård
Jag bara måste fortsätta att läsa om Knausgårds Kamp. Jag har önskat mig den av mamma och hon köper alltid de böcker jag önskar. Jag dessutom bestämt mig för att ha den som min julbok.
Kartan och landskapet - Michel Houllebecq
Jag har blandade känslor till författaren, men vill ändå läsa hans böcker.Sunset park - Paul Auster
Den önskar jag mig av min man. Jag får den säkert också eftersom han också gillar Paul Auster så kan vi läsa den båda två.
Listan kan göras låååång men det var ju bara tre önskningar....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
