Kura skymning - Josefin Roos

Tre barn växer upp i en fjälldal i norra Sverige. De går i skolan tillsammans. Som vuxna  tappar de kontakten med varandra. Det är Rask, Norrman och Bet som är huvudpersonerna i Kura skymning av Josefin Roos.  Det är inga glada, nöjda personer vi möter utan tyngda över hur livet farit illa med dem på olika sätt. Efter skolgången skingras de och utvecklas åt olika håll. I bokens nu har alla tre barn i åtta årsåldern . Barnen börjar ha låtsas kompisar och rita teckningar  med otäcka motiv alla tre samtidigt.
Vid en klassåterträff återses Rask, Norrman och Bet. Återföreningen är inte munter och en bakomliggande ångest finns i undertonerna. När det tar upp att deras barn leker med samma låtsaskompis  förmörknas stämningen och man förstår att något hemskt hände för 28 år sedan och att Angelica som dog då har kommit tillbaka som ett spöke.

Josefin Roos skapar redan från början en stämning genom att beskriva livet i fjälldalen  och de personer som bor där, karga, inneslutna, missnöjda, tristessen av att bo i ödemarken i detta fjällandskap. Bara en person som varit i dessa trakter kan måla upp detta landskap med dess färgskiftningar och nyanser på ett målande och trovärdigt sätt som Josefin Roos gör.
Dessvärre tappar romanen lite efterhand när Josefin Roos förklarar istället för gestaltar och lämnar lite åt läsaren att själv förstå. Med de ibland något platta klicheartade metaforer förlorar romanen sitt syfte som en modern spökhistoria att suggestivt bygga upp en stämning som håller läsaren på spänn.
Språket lyfter inte riktigt utan är stramt, korrekt utan nyanser.
Jag kommer på mig själv flera gånger underläsningen att jag retar mig på några ordval. Är verkligen en midsommarstång välklädd?
Det här är en mörk historia om att man aldrig kan springa ifrån sitt förflutna