Valborgsläsning

Det är väl ingen litteraturintresserad som har missat Silvia Avallones bok Stål. Den italienska debutanten vars bok redan har översatts till 18 språk. Hon har intervjuats och recenserats i våra dagstidningar. Hon har varit med i Babel. Besökt Internationella litteraturscenen och intervjuats i P1:s Studioett och recenserats i Kulturradion. Ja visst blir man nyfiken på Stål som är så höjd till skyarna av kritikerna.
Jag har precis börjat läsa Stål och efter ca 100 sidor kan jag konstatera och ansluta mig till raden av lovordande kritiker. Det är en bra bok. I ett rusande tempo beskrivs hur ungdomar har det i en liten stad där det inte är självklart att få ett arbete och konsekvenserna av att vara ung i Belusconis Italien.

Agaat - Marlene van Niekerk

Låt inte sidantalet och den omfångsrika volymen avskräcka er. Ja Agaat  av Marlene van Niekerk är på över 700 sidor, men inte en sida, inte en mening är för mycket eller onödig.
Milla som äger en gård i Sydafrika har drabbats av ALS och Agaat som är hembiträde sköter om henne. Bokens nu är 1996 och Milla har inte många dagar kvar i livet. Genom tankar, återblickar och dagböcker får vi reda på hur deras liv har förlöpt.
Milla som själv hade svårt att få barn tog hand om ett svart barn, Agaat som var både vanskött och skadat när hon fick henne. Hon fostrade henne trots att maken Jak motsa sig det och lärde henne att läsa och sköta både hushåll och gården med allt vad det innebar.
Millas relation till sin man är inte den bästa men efter 12 års äktenskap upptäcker hon till slut att hon blivit gravid. Då förskjuter hon Agaat som är 12 år gammal och hon flyttar ut till något uthus bland övrigt svart tjänstefolk. När Milla föder sitt barn, Jakkie, blir Agaat hans barnflicka.
Boken har olika berättar perspektiv som väver ihop historien till en helhet. Det är kontakten med Milla som Agaat kommunicerar genom blinkningar när hon ligger sjuk. Det är de personliga dagboksanteckningarna och det är Millas tillbakablickar i du-form.
Det här är en bok som innehåller så mycket. Boken utspelar sig i Sydafrika från 50-talet med apartheid och boernas syn på de svarta kommer tydligt fram. tDen har också ett symboliskt värde med att Agaat föddes 1948 då apartheid infördes och slutar 1996 då Milla dör samtidigt som apartheid avskaffas.
Språket är ordrikt och mustigt och detaljrikt utan att trötta ut läsare med för pretentiösa överflödiga beskrivningar.
Det här är en bok som inte bara ska läsas, den ska upplevas. Trots sitt omfång finns inget överflöd. En riktig bladvändare in till sista raden och epilogen de sista 20 sidorna där allt faller på plats.
Läs, läs, läs

Ingenting att ångra - Trude Marstein

Jag har haft Trude Marsteins första bok på svenska  Göra gott liggande oläst i flera år. Jag vet egentligen inte varför ... jo för att det tydligen handlar om mer än 100 personer som figurerar i boken. Jag tänker hur ska jag kunna hålla reda på alla dem. Men nu när jag har läst Ingenting att ångra är jag riktigt sugen på att även läsa föregångaren.
Ingenting att ångra handlar om Heidi och Vegard som ska tillsammans med sina tre flickor och en hund åka iväg på sommarsemester till sommarstugan. I sista stund meddelar Heidi att hon inte hunnit blir klar med sitt jobb och behöver en dag till för att färdigställa det och därför tar hon tåget och kommer dagen efter.
Men det är inte sanningen. Utan Heidi ska tillbringa kvällen och natten och morgonen med sin älskare Mikkel.
Skickligt i fragment berättas det vad Vegard gör med flickorna på landet i nästa fragment berättas vad Heidi gör  exakt samma tid. Vegards tankar om livet huset på landet, flickornas görande och inte görande varvas med Heidis möte med älskaren. Vegards plikttrogen. Han tar hand om flickorna och sysselsätter dem. Tröstar sig med lite för mycket vin. Bjuder in grannen på mer vin. Tänker på Heidi. Heidi i älskaren närhet, med längtan åtrå och kåthet och viljan att ha mer av älskaren. Tiden är utmätt. Imorgon måste de skiljas åt för att Heidi ska till landet med Vegard och barnen. Äktenskapet knakar och hon får migrän och skjuter upp sin resa till familjen.
Boken utspelar sig under två dygn. Det är en långsam bok. Det är som tiden står still. I närbilder gestaltas kontrasterna i familjelivets plikter och äktenskapets tristess med den vibrerande fysiska längtan till älskaren.
En ny norsk bekantskap har jag hittat som jag gärna läser mer av.

Världsböcker på världsbokdagen

Veckans tematrio handlar om världsböcker. Lyran utmanar oss bloggare. Vi  får själva tolka in hur vi definierar världsböckerl.
För mig är en världsbok en bok som betytt mycket för mig i ett större sammanhang, en bok med ett existensiellt djup.
Här är mina världsböcker:

Hundra år av ensamhet - Gabriel Garcia Marquez
Den här fantastiska släktkrönika. Med den här boken ficka jag upp ögonen för magisk-realism

Bröderna Karamazov - Fjodor Dostojeviskj
Romanen om de tre bröderna som är så helt olika. Det sägs att Bröderna Karamazov är Dostojevskijs bästa.

Hallarna - Emelie Zola
Naturalisten som beskrev verkligen som den är och kanske ännu lite värre. Den här boken och fler av Zola har betytt mycket för mig för att se hur människor ur andra socialgrupper och yrken kämpar för att leva.

Vem kan motstå denna?

Tänk er en bokhandel full av bara bra romaner. Underbara tanke.  Laurence Cossé har skrivit Drömbokhandeln som precis har kommit ut på SEKWA.
Ivan och Francesca öppnar en ovanlig bokhandel där deras litterära drömmar genomförs och de gör uppror mot bästsäljarhysterin och bara säljer bra romaner.
Recension kommer inom några dagar.

Titta vad jag hittade

På ett bokbytarbord hittade jag Natt och dag av Virginia Woolf. Jag tycker om Virginia Woolf så jag blev glad. Men jag måste erkänna att jag inte kände till just den här boken Natt och dag som enligt baksidetexten är Virignia Woolf andra bok och kom ut 1919. Den är en skildring av Londons intellektuella kretsar före första världskriget utbrott. Jag ser fram emot att läsa den och är glad över mitt fynd.

Har någon läst den?

Ön - Lotta Lundberg

Vi befinner oss i ett paradisiskt landskap i Ön av Lotta Lundberg en ö mitt i Polynesien. Huvudpersonen är Olivia som lämnar sina läkarstudier i Uppsala precis innan hon ska göra sin AT-tjänst för att hon önskar komma närmare Heyerdahl, Gauguin och Moby Dick och beger sig till Söderhavet och där blir hon kvar.
När handlingen i boken börjar har Olivia varit på ön i 25 år. Hon arbetar som doktor och acklimatiserats till de seder och traditioner ön har. Hon lever ett fritt förhållande med Taip som också gärna delar säng med andra. Sådana är reglerna och Olivia finner sig i det.
En dag landstiger några myndighetspersoner till ön från London för att utreda några sexuella övergrepp som de har hört förekommer på ön. Ön tillhör ju The Brittish commonwealth varför det har rätt att granska om de följer de lagar och bestämmelser som sätt i England. Här möter nu västvärlden djungel och vem har rätt att ha synpunkter på vem.
Det som kommer fram när myndighetspersonerna intervjuar invånarna på ön om det förekommer våldtäkt och pedofili är inte just det utan det de som bor där mest har problem med är alkoholism, arbetslöshet, atomsprängningar och fiskerirättigheter alltså problem som uppstått genom imperialism och kolonialism.
Det här är en mycket välskriven men framför allt en tankvärd bok om vems regler är det egentligen som gäller i en koloni.

Agaat so far

Det kyliga och trista vädret har gett stora och härliga läsupplevelser. Just nu är det en härlig blandning  av olika böcker som läses men mest läser jag just nu i Agaat av Marlene van Niekerk. Jag har ännu bara hunnit halvvägs i denna 700 sidors roman men jag är som bortkopplad från världen under långa stunder då jag befinner mig på en lantbruk i Sydafrika. Agaat som är hembiträde sedan hon var liten och hjälper sin matmor  Milla som drabbats av ALS. Boken är oerhört bra skriven och som en rödtråd genom boken löper spänningen mellan Agaat och Milla och sakta och detaljrikt förstår man hur deras relation hänger ihop. Den är så bra  och jag vill inte att den ska ta slut.
Visst är det härligt när man läser en riktigt bra bok där man känner att man står personerna i boken så nära som om man befinner sig i samma rum som dem.
Ni vet väl att Marlene van Nierkerk besöker Internationell författarscen i Stockholm den 2 maj. Jag ska dit och jag har köpt biljett.

Tur att man kan ändra uppfattning

För några år sedan bestämde jag mig för att aldrig mer läsa något mer av Joyce Carol Oates. Jag tyckte att hennes romaner hade samma uppbyggnad med flickor i collegemiljö och ointressanta intriger och mekaniska berättarstrukturer. Men för något år sedan rekommenderade en kär vän mig att läsa En dödgrävares dotter. Jag blev både fast i boken och fascinerad av hela berättelsen. En dödgrävares dotter är en oerhört intressant historia om en judisk familj efter Andra världskriget som försöker dölja sitt judiska ursprung, men sanningen kommer tillslut ikapp. Här visar JCO en genialisk förmåga att bygga en roman som trots sina över 600 sidor aldrig blir långtråkig utan JCO hittar nya trådar som håller läsaren på spänn genom hela boken. Jag ändrade därmed min uppfattning om JCO.
På bokrean i februari köpte jag JCO Dagbok 1973-1982. Jag måste först erkänna att jag tycker om att läsa dagböcker och så fort jag kommer över en intressant persons dagbok läser jag den. När JCO dagbok kom ut för några år sedan blev boken kritiserad för författarens brist på att utlämna sig själv och att den var något opersonlig så jag skyndade mig inte precis att läsa den. Men nu har jag både köpt den och börjat läsa den. Redan inledningsvis står det att dagbokens syfte inte är att vare sig smutskasta eller baktala någon vilket jag tycker är ett sympatiskt drag.
Nu när jag har kommit halvvägs tycker jag att dagboken är en starkt nöje att läsa och bilden jag hade av JCO som en kylig mekaniskt skrivande människa har ändrats. Dagboken vittnar om en person som är beläst och nöjd med sitt liv. Hon vill inte vika sitt liv åt barn och hushållsbestyr utan ett liv åt konsten. Hon är lyckligt gift med Ray och väldigt ofta skriver hon om hur bra de har tillsammans och hur lycklig hon är över sitt liv och det liv hon lever, blandat med filosofiska reflektioner. Hon jobbar oerhört mycket både med universitetsundervisning och med sitt skrivande som inte helt förvånande tar upp större delen av hennes tänkande. Hon skriver också om hur hon arbetar fram en roman och hur hon tänker kring personer i den och hur de levandegörs. Hon är även en hängiven pianospelare och älskar Chopin.
Jag förstår att jag nog när jag valt att läsa böcker av JCO helt enkelt valt fel böcker.
Jag hittade på Statsmissionen för ett tag sedan Det var vi som var Mulvaneys som lär vara en av hennes bättre böcker. Bellefleur är också en bok som hon själv anser vara en av de böcker hon lagt ner mest tid på.
Har någon läst några av dessa böcker?
Jag ska nog ta en period av Joyce Carol Oates-läsande.
Vad har ni för uppfattning om JCO?

Marstein x 2

Idag fick jag i min hand Ingenting att ångra av Trude Marstein. Jag har läst flera recensioner och hört en intervju med Trude Marsten på radion och är väldigt nyfiken på denna norska.

Hennes första bok på svenska Göra gott som kom ut 2009 ligger som en hyllvärmare hos mig och trots att jag har väldig lust att läsa den har den blivit liggande. Men nu tänker jag ta tag i Trude Marstein och börja med Ingenting att ångra.
Har någon läst något av Trude Marstein?

Den sista dimman - Maria Luisa Bombal

Ingen blev gadare än jag när jag upptäckte att förlaget Tranan givit ut Den sista dimman av Maria Luisa Bombal i nytryck.
Första gången Den sista dimman kom ut på svenska var 1982. Till glädjen hör att att jag själv upptäckte Maria Luisa Bombal vid ett besök i Chile för ett antal år sedan.  I ett antikvariat i Viña del Mar, Maria Luisa Bombal hemstad, hittade jag juste ett exemplar av Den sista dimman, signerat av författaren själv, dock ej daterad, men hon dog 1980 och Den sista dimman utkom i Argentina 1935.
Den sista dimman ingår i en novellsamling där Den sista dimman är den längsta novellen (ca 80 sidor) och utgör titeln på samlingen.
Berättarjaget har inget namn och allt som sker i novellen sker i hennes inre. Novellen börjar med att hon och hennes nyblivne man, Daniel, direkt efter bröllopet anländer till familjens gods och  i förbifarten  säger Daniel till tjänstefolket att han precis har gift sig med sin kusin och hon presenteras för dem.  Redan här i inledningsscenen förstår läsaren att här står det inte rätt till. Daniel har nyligen blivit änkling och endast några månader senare gifter om sig med sin kusin. Vädret är kyligt och bistert vilket också inramar känslan av kyla i den mänskliga atomsfären.
Något händelserikt och kärleksfullt äktenskap är det inte. Att Daniel sörjer sin förra hustru råder ingen tvekan om och dagarna skrider monotont fram och så kommer det att förbli.
För att överleva sitt kärlekslösa och kyliga äktenskap skapar hon egna inre världar där hon flyr in i en dimma och bakom dimmans diffusa former upptäcker hon sig själv, sin kropp, sina begär och en imaginär älskare. Fantasin blir så verklig att hon tror sig har upplevt den fysiska kärleken. När sedan tecken i omgivningen som skulle kunna bevisa att detta är sant saknas rämnar henne tillvaro.

Den sista dimman är en stark berättelse om en kvinna som sitter fast i ett kärlekslös äktenskap och oförmågan att ta sig ur det på grund av de traditionella regler samhället har. Istället spelas inre scener upp på ett annat liv. Maria Luisa Bombal skriver poetiskt men även starkt symboliskt där dimman blir symbol för något drömskt bakom verkligheten.

Maria Luisa Bombal 1910-1980 föddes i Viña del Mar i Chile,  men vistades många år i Paris, USA och i Argentina. Hon har själv sagt att hon inspirerats av HC Andersen och Selma Lagerlöf.
Maria Luisa Bombal som säkert för många är en okänd författare men väl värd att göra en närmare bekantskap.

Havsmannen

Det är 80-tal. Vi befinner oss i Falkenberg. Berättarjaget i Havsmannen av Carl-Johan Vallgren är Nella, egentligen Petronella. Hon och hennes bror Robert lever i ett miserabelt, tragiskt familjeförhållande. Pappan är kriminell och åker ut och in på olika anstalter. Mamma är alkoholiserad. Nella slätar över och gör sitt bästa för att hålla en fasad så att allt praktiskt ska fungera. När det gäller hennes bror Robert så har han det så svårt i skolan att han går i OBS-klass och dessutom är han utsatt och mobbad i skolan.
I omgivningen finns ett gäng smågangsters som utsätter Robert för kränkningar och olika typer av bestraffningar. Nella kommer till Roberts undsättning men vid ett tillfälle blir hon tvungen att betala en summa pengar för att släppa sin bror fri. Pengar som hon inte har. En jakt på att få tag på pengar sätts igång.
Det här är en bok om att vara ung och klara av situationer där vuxna skulle behövas för att stötta och hjälpa men där vuxna lyser med sin frånvaro.
Havsmannen är lätt att läsa och i ett svep är den utläst, men Carl-Johan Vallgrens sätt att beskriva och berätta om familjen ur den lägsta socialgruppen är så klicheartad att den tröttar ut läsaren. Inget sticker ut eller är förvånade. Bilden av den kriminell-alkoholiserad familjen finns med till överdrift som att somna i sina spyor, återfallsbenägen kriminalitet, gäng som samarbetar med varandra osv osv osv
Slutkapitlet på omkring 10 sidor  ger en snabbförklaring till vad som hände "sen" där allt faller på plats som man förväntats sig, lite av ett nödslut kan jag tycka.
Nej, jag tycker inte riktigt att Havsmannen håller. Språket är enkelt och för mycket klicheebilder  och det känns inte som Vallgren riktigt har ansträngt sig för att skriva en riktigt bra roman där romanen stundtals är i nivå med en högstadieuppsats där allt förklaras övertydligt och att snabbt knåpa ihop en slut. Vallgren lämnar inte mycket till läsaren att själv tänka och föreställa sig

Påskläsning

Veckans tematrio handlar om påskläsning.
Det är inte så att jag läser speciella genrer just för att det är påsk utan läsningen flyter på och jag tar den bok som är på tur. Lyckligtvis just denna påsk har jag 3 böcker som jag riktigt längtat efter att få läsa.
Mina påskböcker är:

1. Havsmannen - Carl-Johan Vallgren

2. Ön - Lotta Lundberg

3. Agaat - Marlene van Niekerk

Läsrapport mars

En summering av de böcker jag läst i mars

Ränderna, Magnus Florin

Intet , Janne Teller

En gåtfull vänskap - Yoko Ogawa

Felicia försvann, Felicia Fäldt

Varför läsa klassikerna, Italo Calvino

Blå skymning, Joan Didion

48 Rue , Hanne Orstavik

En tyst minut - Sigfried Lenz

Ett arabiskt vemod - Abdellah Taïa

Summa sidor: 1625
Inga klassiker lästa denna period. Inga hyllvärmare heller utan bara en hög riktigt tunna böcker som minskat min läshög något.
Månadens bästa: Ett arabiskt vemod  en självbiografiskt självutlämnande kortromanen om Abdellah som öppet berättar om sin homosexualitet i ett muslimsk land. Sorglig och ömsint.
Månadens besvikelse: Blå skymning.
Månadens gäspning: Hanne Orstavik
Månadens ungdomsroman: Intet som jag hade tänkt att ha i min undervisning men det var alldeles för konstig.

48 Rue Defacqz - Hanne Orstavik

Mina förväntningar på Hanne Orstavik och på 48 Rue Defacqz var väldigt höga med tanke på de priser som haglat över henne sedan hon debuterade 1994.
Rakel och Paul är syskon. De bor ihop i ett hus byggt av stenar från ett stenbrott som deras pappa ägde och arbetade på. Dessvärre dog pappan i en olycka i stenbrotten när barnen var små. Deras mamma förblev rullstolsbunden i samma olycka och dog 5 år senare.
Rakel är konstnär och Paul är arkitekt och arbetar med en utställning i Kongo. Pauls chef är Samuel och Rakel ska gifta sig med honom ... eller kanske inte.
I den här romanen händer det inte så mycket. Det handlar om dessa tre personer och mest deras tankar och deras göranden i nuet. Personerna tycks passiva snudd på förlamade. De velar fram och tillbaka i tankar om vad de vill och inte vill. Och så går det på genom hela romanen. Inget händer egentligen.
Jag har uppriktig svårt att både komma in i boken och förstå den och hålla fokus.
Ja jag läste ut den ... men den var bara 160 sidor.