Havsmannen

Det är 80-tal. Vi befinner oss i Falkenberg. Berättarjaget i Havsmannen av Carl-Johan Vallgren är Nella, egentligen Petronella. Hon och hennes bror Robert lever i ett miserabelt, tragiskt familjeförhållande. Pappan är kriminell och åker ut och in på olika anstalter. Mamma är alkoholiserad. Nella slätar över och gör sitt bästa för att hålla en fasad så att allt praktiskt ska fungera. När det gäller hennes bror Robert så har han det så svårt i skolan att han går i OBS-klass och dessutom är han utsatt och mobbad i skolan.
I omgivningen finns ett gäng smågangsters som utsätter Robert för kränkningar och olika typer av bestraffningar. Nella kommer till Roberts undsättning men vid ett tillfälle blir hon tvungen att betala en summa pengar för att släppa sin bror fri. Pengar som hon inte har. En jakt på att få tag på pengar sätts igång.
Det här är en bok om att vara ung och klara av situationer där vuxna skulle behövas för att stötta och hjälpa men där vuxna lyser med sin frånvaro.
Havsmannen är lätt att läsa och i ett svep är den utläst, men Carl-Johan Vallgrens sätt att beskriva och berätta om familjen ur den lägsta socialgruppen är så klicheartad att den tröttar ut läsaren. Inget sticker ut eller är förvånade. Bilden av den kriminell-alkoholiserad familjen finns med till överdrift som att somna i sina spyor, återfallsbenägen kriminalitet, gäng som samarbetar med varandra osv osv osv
Slutkapitlet på omkring 10 sidor  ger en snabbförklaring till vad som hände "sen" där allt faller på plats som man förväntats sig, lite av ett nödslut kan jag tycka.
Nej, jag tycker inte riktigt att Havsmannen håller. Språket är enkelt och för mycket klicheebilder  och det känns inte som Vallgren riktigt har ansträngt sig för att skriva en riktigt bra roman där romanen stundtals är i nivå med en högstadieuppsats där allt förklaras övertydligt och att snabbt knåpa ihop en slut. Vallgren lämnar inte mycket till läsaren att själv tänka och föreställa sig