Johanna Ekström skriver om sin uppväxt som dotter till ett känt författarpar; Margareta Ekström och Per Westerberg i Om man håller sig i solen. Hon växer upp i ett vackert 1700-talshus i Stora Skuggan på Norra Djurgården utanför Stockholm där allt är rent och estetiskt tilltalande. Inga mattor utan vackra trägolv och en inredning omgiven av antikviteter utformade som stilleben, utanför en trädgård som är så snar en Bullerbylycka man tänka sig. Man bråkar inte och höjer aldrig rösten och barndomen löper i ett tyst konsensus.
Så här långt verkar ju allt idealist och perfekt kanske för perfekt.
Pappans otrohet och byte av kvinnor och att författaren själv tillkom i en otrohetsaffär ligger som en matta över hela uppväxten. Johanna Ekström kände sig aldrig sedd för den hon var och fanns med i skuggan av sina föräldrars framgång. Hon behövde bekräftelse på vem hon var och vart hon var på väg. En bekräftelse som gav sig uttryck i olika utsvävningar i tonåren.
Jag brukar undvika att läsa den här typen av litteratur när ett kändisbarn hänger ut sina föräldrar och kliver fram och berättar sanningen bakom fasaden av framgång. Det brukar aldrig vara bra litteratur och skvaller om kändisar kan jag vara utan. Men Om man håller sig i solen är bra och fantastiskt bra skriven insiktsfull och vackert språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar