Så oförsonligt

Att läsa en tragisk barndomsskildring är alltid smärtsamt men när föremålet för den tragiska barndomen dessutom varit en guru under decennier när det gäller barnuppfostran faller allt hopp och det känns ännu mer sorgligt.
Det är förstås Felicia försvann av Felicia Feldt som jag skriver om.
När den kom ut härförleden ville jag genast läsa den  och det blogades och skrevs överallt om Felicia försvann. Sedan dämpades min lust. Jag tyckte jag fått nog  av boken via intervjuer, radioprogram och sådant.
När jag nu fått boken och läst klart den på en kväll, den är varken tjock eller svårläst, kunde jag faktiskt inte släppa den.
Felicia Feldt skriver fragmentarisk om valda delar ur sitt liv och blandar nutid och dåtid. Små skärvor med rubrik och årtal bildar tillsammans en mosaik över hennes liv. Skärvor som vittnar om övergrepp, våld, bestraffningar, alkoholism i hemmet, vanvård av barn. Syskonskaran som konstant utsätts för mammans nya män och ofta förekommande förflyttningar runt om i landet och till och med utomlands.
Allt detta pågick medan vi satt i TV soffan och lyssnade på debatter där Anna Wahlgren utsedd barnuppfostringsexpert uttalade sig inom ämnet.
Det som Felicia Feldt skriver om är en ilska över hur mamman behandlar Felicia som barn men det återspeglar också i hennes vuxna liv där hon har svårt att hitta fotfäste.
Trots den outtömmande ilskan och beskrivandet av olika situationer i Felicias barndom tycker jag att Felicia Feldt har hittat en balans i det berättartekniska som gör boken läsvärd . De tunga händelserna levereras i små stycken som sedan överlämnas åt läsaren ätt fortsätta att tänka.
Men det som kvarstår är varför göra upp med sin mamma med hela Sverige som åskådare. Varför så oförsonlig.