Så vackert om otäck sjukdom

I Delphine de Vigans senaste bok Dagar utan hunger är Laure inlagd på en klinik. Hon väger 35 kilo och svävar mellan liv  och död. Hon sondmatas och är så mager att skinnet på kroppen stramar och skaver mot skelettet, kinderna är djupt insjunkna. På samma avdelning vistas patienter med olika ätstörningssymptom; extrem övervikt, en som dricker 12 liter vatten om dagen och måste avvänjas vid det, bulemiker som frossar och kastar upp osv osv.
Här bland dessa ligger Laure som varje dag vägs och för varje grams viktuppgång applåderas det. Hennes läkare Dr Brunel vill hennes bästa och Laure vill inte svika honom. Varje dag kommer han in till henne på avdelningen och sätter sig vid sängkanten och samtalar. Hon sätter i sig det som hon måste äta varje dag för att uppnå sin vikt, 50 kilo är målet. Han samtalar med henne för att hon ska hitta orsakerna till att hon inte vill äta. Det är inte bara att äta och gå upp i vikt. Hon är identifierad med sin sjukdomsbild. Hur skulle hon uppfattas av omvärlden med ett fettlager omkring sig. Det är komplicerat. Som ur ett ihåligt tomrum ekar barndomen. Mamma som åker in och ut på psyket. Föräldrarna som skiljer sig. Pappa gifter om sig.  Ingen finns närvarande och sträcker ut en trygg hand och ledsagar Laure på väg in i vuxenvärlden. Dr Brunel finns och hjälper henne att tala om att hon duger som hon är och att hon är älskad även som frisk. Med stapplande steg väljer Laure livet som innebär att lära sig att leva och lämna det varma sjukhusrummet och omvårdnaden för att klara sig själv. Sonden som suttit fast vid henne så länge tas bort, frihet att den är borta men också ansvar att klara sig själv.

I Dagar utan hunger skriver Delphine de Vigan om sin egen kamp för att överleva sin anorexi, där hon tar det svåra steget att välja livet och att leva och tröskeln över till att klara sig själv in i vuxenvärlden.
Dagar  utan hunger är en oerhört vacker bok om en ruskig sjukdom där Delphine de Vigan väver in  på ett subtilt och osentimentalt sätt svek från barndomen som tar sig  kroppsliga uttryck och för at till slut välja att leva.

På SEKWA har även av Delphine de Vigan utgivits; No och jag och Underjordiska timmar