Den här bara måste läsas

Jag ansluter mig till alla som lovprisar och höjer Korparna av Tomas Bannerhed till skyarna. Det är bara att hålla med att den är en oerhört stark berättelse om en dysfunktionell familj på 70-talet.
Ja, det har redan sagts; han är debutant och skriver redan som en driven författare. Vad månde det blir här näst?
Klass är i yngre tonåren och växer upp på ett lantbruk mitt i Småland mellan kohagar och skogen. Gården han bor på har ägts av hans familj i flera generationer och pappan vill inget hellre än att Klas en dag tar över den. Klas far beter sig inte alltid normal och Klas är orolig att allt inte står rätt till.  Pappan gör sig ovän med grannar som inte drar sig för att håna och förlöjliga hans beteende. Klas slätar över och mamma får våta ögon och gråter i smyg. Alla tassar på tå för att få tillvaron att verka så normal som möjligt. När det är som mest jobbigt flyr Klas till skogen där alla fåglar finns. Det finns inte en fågel som han inte känner igen. Han kan både dess läten och hur och var de bygger sina bon. Allt värt att veta om fåglar kan Klas.
Handlingen är enkel. Det är inte den som får boken att bli en bladvändare. Udda barndomsskildringar finns i överflöd. Nej det är Tomas Bannerhed förmåga att gestalta och få läsaren delaktig i händelseförloppet. På ett skickligt subtilt sätt utan att säga för mycket inga  förklaringar eller beskrivningar utan bara skapa bilder som överlåter åt läsaren att förstå. Oj oj jag älskar sådana böcker.
När Klas och Veronika är ute på fågelskådning mitt i natten och tar upp var sin matsäck så ser man hur innehållet i deras matsäck avslöjar klasskillnaderna, storstad - landet. Det är så skickligt. Romanen är späckad med dessa små situationer som gestaltas och skapar något mycket mer.
Det är väl ingen som missat vad jag tycker om Korparna, andlöst har jag tagit mig igenom den och med sorg slagit igen sista sidan. När får jag läsa något mer av Tomas Bannerhed?