Både i Min kamp 1 och 2 upplevde jag samma känsla initialt när jag läste böckerna; en trög och seg uppförsbacke med detaljerade beskrivning och återgivning av något ointressanta situationer. I Min kamp 1 hur Karl-Ove lyckades få med sig en kasse öl till en nyårsfest när han gick i högstadiet. Det tog ca 70 sidor att berätta det. I Min kamp 2 var det ungefär lika många sidor för att beskriva en barnkalas. Suck så segt men så plötsligt vänder det och böckerna går inte att släppa.
För mig var alltså förväntningarna höga när jag i julklapp fick Min kamp 3 som jag kastade mig över redan på julaftonsnatten.
Dessvärre har inte förväntningarna infriats. Min kamp 3 handlar till största delen om Karl-Ove Knausgårds barndom och skolår. Familjen flyttar till hus och lever ett till synes vanligt familjeliv med allt vad det innebär av aktiviteter, utflykter, semestrar och passa mattider. Det som lägger en skugga över familjeidyllen är att Knausgårds pappa är sträng, strängare än vad som behövs. Karl-Ove Knausgård är rädd för sin pappa som inte drar sig för att bära hand på honom. Knausgård gråter ofta ibland för ingenting kan man tycka.
Nu händer det inte så mycket i boken mer än vad som händer vanliga småpojkar i skolåldern med kompisar och pojkstreck, småförälskelser, allt i detalj beskrivet in till det ointressanta.
Jag har gäspat mig igenom 442 sidor och hoppats att Knausgård i slutet av boken skulle komma med en cliffhanger som gör att man längtar till Min kamp 4. Men icke. Det finns inget som för handlingen framåt, inget spännande varken innehållsmässigt eller språkligt. En trist långdragen historia och en pojkes uppväxt som påminner om en dålig högstadieuppsats. Nej nu var jag inte snäll. Förlåt Karl-Ove.
Med Min kamp 3 tar jag en paus från Karl-Ove Knausgård på obestämd tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar